Skadeverkningar av ogräs vid utfodring av nötkreatur

Ogräs försämrar vallens tillväxt. Ogräs konkurrerar om utrymme, vatten, näring och ljus i beståndet. Deras näringsvärde är annorlunda än vallväxternas näringsvärde. En del ogräs är skadliga eller till och med giftiga för djur.

Ogräs innehåller ofta mycket vatten och torkar långsamt. Om vallfodret innehåller stor andel maskros eller våtarv (natagräs) krävs längre förtorkningstid och andelen pressaftförlust ökar.

Många ogräs försämrar fodrets smältbarhet och fodervärde. Kvickrot påminner till utseendet om gräsväxter, men har sämre smältbarhet än vallgräs, D-värdet är endast 604 k/kg ts (Läs Karpe-projektet). Krussyrans stjälk är träig och har dålig smältbarhet. Också svinmålla (lergräs), förgätmigej och lomme har dållig smältbarhet, under 570 g/kg ts.

Extra fokus på mineralutfodringen

Ogräs innehåller mycket mineralämnen, en typisk halt är 10-20 % av torrsubstansen. Överflödiga mineraler försvårar ensileringen och kan medföra hälsorisker. Till exempel maskros, våtarv (natagräs), förgärmigej och svinmålla innehåller anmärkningsvärt mycket kalium. Ett kaliumrikt vallfoder försämrar utnyttjandet av magnesium och ökar risken för förlamning. Vallfodrets kaliumhalt kan vara hög också för att jordmånen är rik på kalium.

När man gödslar med svavelhaltigt och kaliumrikt ensilage är det viktigt att se till att korna dagligt får tillräcklig mängd magnesium. Som mineral lönar det sig att välja till exempel magnesiumhaltigt Lypsykivennäinen Mg+. Risken för kalvningsförlamning kan minskas med anionmineral. Umpi-Namino Anion kan användas i sintidsblaningen under hela sinperioden. Ett annat alternativ är att under mjölkstigningsperioden ge korna stark Acetona Dry-anionmineral.

Djurhälsan i fara

Betande kor brukar ofta lämna ogräsen oätna, eftersom de smakar bittert och inte lika gott som vallväxter. När vallen ges som grönfoder eller ensileras går det inte att skilja ur ogräsen, och det kan leda till förgiftning. Det har rapporterats om fall där korna inte ätit krypranunkeln på betet, men där man i stället slagit av skiftet och gett fodret som grönfoder åt korna. När korna åt av fodret blev de svårt sjuka. Både åker- och krypranunkel är giftiga som färska. När vallfodret ensileras eller torkas blir arterna mindre skadliga.

När det gäller mycket giftiga växter såsom sprängört, åkerfräken, törelarter, korsört. renfana, malört, ormbunke eller kabbeleka påverkas giftigheten inte av torkning eller ensilering. Man ska i stället undvika att de hamnar i fodret. Också många vanligare ogräs, såsom harkål, jordrök, åkertistel, penningört, åkersyra och våtarv kan innehålla skadliga ämnen som i stora doser kan försämra djurens hälsa.

Rena vallbestånd ger det förmånligaste, tryggaste och högklassigaste fodret.


Pirjo Hissa, produktutvecklingen av nötkreatursfoder